Hej
Nu har vi tagit in nÄgra nya Lovikkavantar till Nordic Design.
Tre vita och sen kommer det dessutom Lovikkavantar i antracitgrÄ och ljusgrÄ fÀrg.
Lovikkavantar Àr kÀnda vÀrlden över och hör till de varor man verkligen kan klassa som Svenskt.
Klassiska Lovikkavantar stickas av Svensk kardull som Àr ett löst spunnet garn. Den har en krage, nedvikt kant, som broderas. Vanten tvÀttas sÄ att den tovar ihop sig nÄgot vilket gör att vanten blir nÄgot tÀtare. NÀr vanten har torkat ruggar (borstar) man upp den pÄ bÄde insida och utsida sÄ att den blir ullig och riktigt mjuk och skön att ha pÄ sig. Denna behandling gör att vanten blir vÀldigt varm, skön att ha pÄ sig och och Àr dessutom vattenavstötande.
Det Àr mÄnga moment för att fÄ fram en Lovikkavante och det finns mÄnga dÄliga kopior pÄ marknaden. Men en ordentligt tillverkad vante Àr bland det bÀsta man kan ha pÄ sig pÄ vintern.
Lovikkavantarna pÄ Nordic Design Àr stickade av Lovikkagarn men de Àr inte tovade, istÀllet Àr de tÀtt stickade för att vantarna ska bli tÀta och fina. De Àr dÀremot ruggade pÄ in och utsida för att fÄ de extra mjuka och sköna. Dessutom hÄller de vÀrmen extra bra.
Hur blev Lovikkavanten till?
Maria Erika Olofsdotter Kruukka föddes 1866 i Junosuando. Hon gifte sig med August Aittamaa som var skogsarbetare. De bodde i byn Lovikka i Tornedalen dĂ€r hon kallades âRiigaâ. Familjen fick mĂ„nga barn och var fattiga. För att fĂ„ in extra pengar brukade Erika sticka pĂ„ bestĂ€llning.
En dag, 1892, frĂ„gade en man om hon kunde sticka ett par tjocka och varma ullvantar eftersom han frös om hĂ€nderna. Erika gjorde vantarna sĂ„ tjocka som möjligt men mannen som bestĂ€llde vantarna blev inte nöjd. Vantarna var hĂ„rda och stela. Hon gick hem och beslutade sig för att tova och borsta vantarna. Vantarna blev mjuka och sköna men var fortfarande varma – om inte varmare. Mannen blev vĂ€ldigt nöjd och snart visste alla vilka fantastiska vantar Erika hade stickat. Och sĂ„ var Lovikkavanten uppfunnen.
Vantarna blev vÀldigt populÀra och fler folk började frÄga efter vantar. Hon stickade, tovade och borstade. NÀr samerna började frÄga efter vantarna ville de ha dekorerad mudd i sina fÀrger. Hon gjorde ocksÄ tvÄ snören med tofs sÄ att vantarna kunde hÀngas upp vid öppna spisen eller elden för att torka.
BestÀllningarna gjorde att Erikas familj fick det bÀttre och till slut klarade hon inte av att sticka alla vantar sjÀlv. Hon lÀrde upp andra kvinnor i byn hur man skulle sticka men var noga med att alla stickas pÄ samma sÀtt och med samma dekoration. SÄ smÄningom gav Lovikkavanten en extra inkomstkÀlla till mÄnga familjer, speciellt under 1930-talet. I folkrÀkningen stod det att Erika var vantfabrikör.
Under 1930-talet fick hon hjÀlp av byns lÀrarinna att ta patent pÄ sina vantar. Patentet kostade 30 kr men sÄ mycket pengar hade hon inte. Byn samlade pengar för att hjÀlpa henne men hon var stolt och tog inte emot hjÀlpen. 1961 registrerade Husmodersföreningen Lovikka som varumÀrke.
Idag hĂ„ller byn hĂ„rt i rĂ€tten till Lovikkavanten! De menar att endast vantar stickade av kvinnor i Lovikka har rĂ€tt att klassas som Ă€kta Lovikkavantar. Ăkta Lovikkavantar har ett sigill med varumĂ€rke som innebĂ€r att de Ă€r stickade pĂ„ traditionellt sĂ€tt i den lilla byn Lovikka.
Det vill sÀga, om nÄgon skulle sticka vantar med samma garn, pÄ samma sÀtt, tvÀtta, och rugga sÄ skulle de inte vara Àkta eftersom personen inte bor i eller kommer frÄn byn Lovikka.
För oss Ă€r det viktigast att man gör vantarna med rĂ€tt material och med kvalitĂ© frĂ„n början till slut – inte pĂ„ vilken plats vantarna stickades.
Lovikkavanten Àr verkligen en av de saker som verkligen Àr Svenskt!
http://www.tekniskamuseet.se/1/1928.html