Lovikkavantar – Kryss

799 kr

Handstickade naturligt ljusgrå Lovikkavantar med broderad kant och gott om plats för tummen!

Vanten har borstats på in- och utsida så att vanten blivit riktigt mjuk, varm och skön.

Se vår måttguide bland bilderna.

Måtten på vantarna ser du längre ner på sidan Vanten ska vara något större än din hand.

I lager

 

Information

Material

100% Ull

Färg

Ljusgrå

Storlek

(A) 25 cm, (B) 12,5 cm, (C) 6,5 cm.
Vantens bredd över handen: 11,5 cm.
OBS! Se vår måttguide bland bilderna.

Om Lovikkavanten

Hur blev Lovikkavanten till?

Maria Erika Olofsdotter Kruukka föddes 1866 i Junosuando. Hon gifte sig med August Aittamaa som var skogsarbetare. De bodde i byn Lovikka i Tornedalen där hon kallades ”Riiga”. Familjen fick många barn och var fattiga. För att få in extra pengar brukade Erika sticka på beställning.

En dag, 1892, frågade en man om hon kunde sticka ett par tjocka och varma ullvantar eftersom han frös om händerna. Erika gjorde vantarna så tjocka som möjligt men mannen som beställde vantarna blev inte nöjd. Vantarna var hårda och stela. Hon gick hem och beslutade sig för att tova och borsta vantarna. Vantarna blev mjuka och sköna men var fortfarande varma – om inte varmare. Mannen blev väldigt nöjd och snart visste alla vilka fantastiska vantar Erika hade stickat. Och så var Lovikkavanten uppfunnen.

Vantarna blev väldigt populära och fler folk började fråga efter vantar. Hon stickade, tovade och borstade. När samerna började fråga efter vantarna ville de ha dekorerad mudd i sina färger. Hon gjorde också två snören med tofs så att vantarna kunde hängas upp vid öppna spisen eller elden för att torka.

Beställningarna gjorde att Erikas familj fick det bättre och till slut klarade hon inte av att sticka alla vantar själv. Hon lärde upp andra kvinnor i byn hur man skulle sticka men var noga med att alla stickas på samma sätt och med samma dekoration. Så småningom gav Lovikkavanten en extra inkomstkälla till många familjer, speciellt under 1930-talet. I folkräkningen stod det att Erika var vantfabrikör.

Under 1930-talet fick hon hjälp av byns lärarinna att ta patent på sina vantar. Patentet kostade 30 kr men så mycket pengar hade hon inte. Byn samlade pengar för att hjälpa henne men hon var stolt och tog inte emot hjälpen. 1961 registrerade Husmodersföreningen Lovikka som varumärke.

Idag håller byn hårt i rätten till Lovikkavanten! De menar att endast vantar stickade av kvinnor i Lovikka har rätt att klassas som äkta Lovikkavantar. Äkta Lovikkavantar har ett sigill med varumärke som innebär att de är stickade på traditionellt sätt i den lilla byn Lovikka.

Det vill säga, om någon skulle sticka vantar med samma garn, på samma sätt, tvätta, och rugga så skulle de inte vara äkta eftersom personen inte bor i eller kommer från byn Lovikka.
För oss är det viktigast att man gör vantarna med rätt material och med kvalité från början till slut – inte på vilken plats vantarna stickades.

Lovikkavanten är verkligen en av de saker som verkligen är Svenskt!


http://www.tekniskamuseet.se/1/1928.html